Idag när jag for hem från jobbet kom en våg av saknad över mig....en saknad över det barn ( elr foster beror på hur man ser på en graviditet) som vi aldrig fick och som vi för två år sen lite drygt fick ta bort...varifrån kom dessa känslor?? Jag tycker att jag bearbetat klart detta och att jag gått vidare men ibland sköljer sorgen över mig som en stor våg.... jag har inte varit ledsen idag, tvärtom, jag har njutit av vår fantastiska helg i Stockholm där vi verkligen fått chansen att vara tillsammans, myst med Stina, jag har shoppat som jag längtat till att kunna göra...jag tycker själv att jag varit glad, nöjd och förväntansfull inför den anställningsintervju som jag ska på i morgon så känslan när detta händer blir "konstig"...det är nästan så sjukhuslukten kommer krypandes och ettrar sig fast i näsan för en stund... nåja...jag försökte ta emot sorgen, känslan av saknad och tillåta mig själv att vara i den fast jag inte förstod den och faktiskt så kände jag att den "släppte" taget om mig, den får tillåtelse att komma och gå, så småningom kommer den att vara som en dimma som tätnar och lättar snabbare och snabbare, den får vara här, det är ok <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar