mitt i veckan

" Dalai Lama svarar på frågan om vad som förvånar han mest:

Människan. Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sen offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att någongång har levt."

Visst är det så.....vi jagar och jagar....och vi vet sällan vad vi jagar....vi är trött, irriterad, tänker hela tiden hur ska det bli, hur ska det bli, även ibland varför gjorde jag så??? hur många av oss kan säga att vi är här och nu?

Jag vill så gärna göra det men upptäcker många ggr att jag fastnar i ett ekorrhjul av jagande.... vill vara riktigt vältränad, vara en ödmjuk mamma Hela tiden, vara en fru som alltid möter upp kärleken, vara vännen som alltid finns där....men jag då? när ska jag finnas för mig?

Ladan hjälper mig mycket! Jag går ofta dit, en stund räcker, jag ligger på golvet stirrar i taket, njuter av tystnaden. låter tankarna komma och gå... jag njuter! Självklart lika som jag njuter av att ha hela familjen runt mig, härliga fantasier med Stina, sköna mysiga stunder med Mikael, fantastiska samtal med mina söner och deras tjejer ! känlsan av att komma hem till mina föräldar och känna att jag fortfarande kan vara liten en stund när jag behöver, det är det som livet går ut på för mig, njuta av min familj och självklart mina kära vänner :)
både gamla och nya! utan er alla vore mitt liv mycket fattigare, mycket tråkigare och fruktansvärt ensamt...

Inga pengar i världen kan nånsin komma i närheten av den rikedomen och den försöker jag tacka för varje kväll.

Om en liten stund kryper jag ner i sängen och har den stora äran att snusa på en snart treårig liten tjej!
Mitt lilla troll, min lilla stina Persson <3

Blandade känslor...

Idag när jag for hem från jobbet kom en våg av saknad över mig....en saknad över det barn ( elr foster beror på hur man ser på en graviditet) som vi aldrig fick och som vi för två år sen lite drygt fick ta bort...varifrån kom dessa känslor?? Jag tycker att jag bearbetat klart detta och att jag gått vidare men ibland sköljer sorgen över mig som en stor våg.... jag har inte varit ledsen idag, tvärtom, jag har njutit av vår fantastiska helg i Stockholm där vi verkligen fått chansen att vara tillsammans, myst med Stina, jag har shoppat som jag längtat till att kunna göra...jag tycker själv att jag varit glad, nöjd och förväntansfull inför den anställningsintervju som jag ska på i morgon så känslan när detta händer blir "konstig"...det är nästan så sjukhuslukten kommer krypandes och ettrar sig fast i näsan för en stund... nåja...jag försökte ta emot sorgen, känslan av saknad och tillåta mig själv att vara i den fast jag inte förstod den och faktiskt så kände jag att den "släppte" taget om mig, den får tillåtelse att komma och gå, så småningom kommer den att vara som en dimma som tätnar och lättar snabbare och snabbare, den får vara här, det är ok <3

en bit in i januari...

Det här kommer att bli ett bra år, det känner jag på mig. Jag känner mig stark, glad och förväntansfull . Har precis börjat ett nytt jobb med härliga medarbetare omkring mig.
Ladan kommer förhoppningsvis att börja utvecklas ännu mer och jag har måååånga planer...som både innefattar mig själv och andra.  Jag får ändå ta det lite pö om pö och verkligen känna in vad som kommer att passa och inte.
I gårkväll hade jag ett jättefint möte med två fina själar om jag hoppas jag kommer att jobba nära.
Det är så skönt att prata andlighet, änglar, "övernaturliga saker" utan att hålla på att förklara sig, varför jag tror det jag tror osv. Avslappnat samtal mellan likasinnade...så skönt!

Annars känner jag att jag kastas mellan andlighet och den fysiska kroppen. Vill träna mycket för att känna mig glad och pigg och i form samtidigt som jag vill varva ner och meditera mer...ett pussel som ska stämma in i att jag vill vara jordad, en mamma som finns där, en fru som finns där och en vän som finns där....pusslet blir aldrig klart men det kan vara det som jag tycker är tjusningen med livet.

här är en liten text att fundera på:

"Lycka är ibland en välsignelse, men för det mesta är det en erövring. Det magiska ögonblicket i dagen hjälper oss att förändra saker, det får oss att börja söka efter våra drömmar. vi kommer att lida, vi kommer att möta många besvikelser-men allt detta är övergående och sätter inga spår i oss. Och längre fram kommer vi att kunna se tillbaka på vår resa med stolthet och tillit. Det är synd om den som inte vågar utsätta sig för risker. För den personen kommer kanske aldrig att bli besviken eller desillusionerad eller behöva lida så som de som har en dröm att följa. Men när han en dag blickar tillbaka-för dom kommer att komma- kommer hans hjärta att säga: Hur har du tagit vara på den begåvning som din Mästare anförtrodde dig? Du grävde en djup grav åt den, för du var rädd att förlora den. Det här är alltså din arvsdel; en visshet om att du har förslösat ditt liv. För när man äntligen förmår tro på under, kommer livets magiska ögonblick redan vara förbi"

Namaste <3